I min meditation fick jag se en bild av hur det såg ut när jag fick beskedet om att min pappa var på väg över regnbågsbron.
2015 flyttade jag till Spanien eftersom jag behövde miljöombyte. Jag brände ut mig långt innan det uttrycket fanns och hade inte riktigt stannat upp efter det. Jag vilade, healade och jobbade mycket med mitt inre men samtidigt körde jag på 100 procent med mitt företag och andra åtaganden i livet. Jag hade ingen som skulle hålla mig om jag föll så jag såg till att stå upp även om jag vinglade rätt rejält ibland. Detta tog ut sin rätt och 2014 kände jag att det var ohållbart. Jag bestämde mig för att åka till Spanien och plugga spanska, sola, bada och bara vila. Riktigt så blev det inte men det är en annan historia. Nu vill jag berätta om min pappas sista resa.
Det sista samtalet
Europabalkongen. Jag satt precis till höger om dessa valv under mitt sista samtal med min pappa.
När jag flyttade var min pappa 90 år gammal men pigg och stark för en så aktningsvärd ålder. Jag hade ingen tanke på att det var sista gången jag såg honom när jag sade hej då för att åka till Arlanda.
Terminen nere i Spanien rullade på och jag pratade med pappa över telefon varje vecka. Jag kommer ihåg vårt sista samtal. Jag satt på en mur på Europabalkongen i Nerja och pratade med honom. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om mer än att han sa att han såg fram emot att jag skulle komma hem. Den platsen kommer alltid att påminna mig om att det var sista gången i detta livet som jag pratade med min pappa. Och om hur lite vi vet om vad som komma skall. Jag hade inte en endaste liten aning om att han var på väg att lämna jorden. Detta var i slutet av terminen och jag skulle åka hem till Sverige över sommaren om bara någon vecka.
Sista dagen i skolan skickade min syster ett meddelande och ville att jag skulle ringa upp henne. Jag hade precis hämtat mitt diplom och satt i skolans patio för att kunna prata med henne i lugn och ro. Hon berättade att pappa hade fått en stroke och låg på sjukhuset. Jag hade en vecka kvar i Spanien och undrade om jag skulle åka hem tidigare men det verkade inte vara någon fara, han var vaken och pigg. Vi bestämde att jag skulle stanna kvar och göra klart det jag behövde göra klart. Några dagar senare ringde hon igen och sade att nu hade han fått en till stroke och var medvetslös. De trodde att det var över nu, han skulle nog inte överleva.
Hjärta på himlen
Här på himlen såg jag det rosa hjärtat
Jag gick ner till stranden och satte mig för att telepatiskt prata med honom. Mitt plan till Sverige gick dagen efter och jag sade till honom att jag skulle uppskatta om han stannade kvar tills jag kom hem så att vi fick säga adjö. Jag sade också att om han inte orkar stanna så är det ok att lämna nu. När jag sade det såg jag ett stort rosa hjärta på himlen och då visste jag att han hade hört mig. Allt kändes surrealistiskt, jag hade ju pratat med honom bara några dagar innan och då var allt som vanligt men när jag såg hjärtat blev jag helt lugn och visste att allt var precis som det skulle. Jag visste att han hört mig.
Jag satt ensam kvar
Jag åkte hem och var tvungen att sova över en natt i Stockholm innan jag åkte upp till Hudiksvall där han låg. När jag kom fram kom min syster och hämtade mig på tågstationen, tågstationen där min pappa hade jobbat en stor del av sitt yrkesliv och där jag ibland varit med honom när jag var liten.
Vi gick för att få något i magen och hon uppdaterade mig om vad som hänt och hur det såg ut nu. Hon och hennes familj hade varit med honom under hela veckan och nu var hon väldigt trött så vi bestämde att hon skulle åka hem och sova och jag skulle stanna själv med pappa. Vi kom in på hans sal och hon sade adjö till honom och åkte iväg.
Det skulle ta två timmar tills han tog sitt sista andetag. Jag är övertygad om att han väntade på mig så att vi kunde få säga adjö.
Jag satt alltså kvar ensam med min pappa när min syster gått och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Det var en helt ny situation för mig och en av mina rädslor hade varit just att vara ensam med någon som dör. Man jag gjorde som jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra. Andades och bad om det högsta bästa.
Tillsammans frigjorde vi oss från våra karmiska band
Jag kände att jag skulle koppla upp mig på min healing så det gjorde jag. Sen bjöd jag in alla änglar, mästare och anhöriga som ville hjälpa till för att allt skulle bli till det högsta bästa. Jag kände direkt hur kraften öppnades upp och flödade genom mig. Jag kände hur vi kopplades samman och fick en känsla av att vi tillsammans frigjorde oss från de karmiska band som givit oss sår genom livet.
Min pappa var en komplicerad person och vår relation hade inte varit helt enkel men jag kände att under dessa två timmar lösgjorde sig mycket energi. Många minnen kom och gick, löstes upp i etern. Tillsammans gick vi telepatiskt igenom många förlåtelseprocesser.
När pappa hade tagit sitt sista andetag var det skönt att kunna gå ut och berätta för sköterskorna som väntade ute i korridoren. Det var skönt att jag inte var ensam. De kom in och bekräftade det jag redan visste, att det var över.
Rosa strandhjärta
Jag ringde min syster som kom tillbaka för att säga ett sista adjö och sen åkte vi hem med de saker han hade haft med sig. 
Hans glasögon. Hans klocka. Hans kläder.
Det var en märklig känsla att komma in i hans hus, ställa ner påsen med hans saker och veta att han aldrig mer skulle komma tillbaka till detta huset. Inte i fysisk form.
I sin okroppsliga form kom han tillbaka och visade att han var med oss men det är också en annan historia.
Målningen till vänster är målningen av bilden jag fick se, som den ser ut i nuläget. Jag tror att den kanske är klar.
Den säger att den heter “Rosa strandhjärta”.
Med detta önskar jag dig en riktigt fin vecka!
Med värme
Annette
