“Coming home”
Den senaste veckan har jag fått ta del av två vackra resor där människor hållit space för varandra i väldigt utmanande situationer.
En av resorna berättades om i ett sommarprat. Björn Natthiko Lindeblad berättar om hur han och hans familj håller space för hans pappa på hans vandring över till andra sidan. Har du själv lyssnat på denna berättelse är jag säker på att du känt lika starkt som jag och om du inte har lyssnat på den rekommenderar jag dig varmt att göra så. Här hittar du den.
En annan berättelse handlar om en person som nu lämnat denna världen efter en tid av sjukdom. Denna berättelse visar en vänskap som står över allt, där man följer varandra och håller space för varandra ända in till det sista andetaget även fast man egentligen inte varken vill eller orkar. Man vill inte att personen ska försvinna ut ur ens liv. Man orkar inte förlora dem. Men viljan att finnas där för varandra är starkare än något annat. Att få lov att finnas där för en vän som betyder allt i dennes kanske svåraste stund. Man håller space. Så vackert.
Att hålla space för en annan människa kan göra oerhört ont eftersom det innebär att man måste tillåta den personen att helt och hållet göra sina egna val och att få gå igenom all den smärta som krävs för att komma ut på andra sidan. När vi håller space för en annan person har vi inte tillåtelse att gå in och försöka styra om, styra upp, trösta eller lösa någonting. Det enda vi har tillåtelse till är att vara fullkomligt närvarande tillsammans med personen i nuet.
Jag påminns om en upplevelse jag hade för många år sedan. Jag gick en healingutbildning som var uppdelad på flera olika helger. En av helgerna skulle vi gå i tystnad. Vi var en grupp men vi fick inte prata med varandra.
Vi fick uppgifter vi skulle göra under tiden vi var i tystnad. En av uppgifterna var att skriva ner hur vi såg på oss själva. Vi skulle läsa upp detta för de andra men de fick inte svara. Jag kommer ihåg att jag skrev att jag såg mig själv som en varböld som bara var till besvär för alla andra.
Om jag hade sagt det till någon som fick svara skulle de med största sannolikhet säga att så är det ju inte alls det. Ingen upplever dig som en varböld. Det är ju oftast så vi bemöter varandra för att vara snälla och för att stötta personen i fråga till att tycka mer om sig själv. För att de ska se sig så som vi ser dem. För att de ska se sig så som vi ser dem. För att de ska se sig så som vi ser dem. Hur väl vi än vill så innebär det att vi säger att det de känner är fel och att det vi ser är rätt. Hur vi ser dem är mer rätt än hur de ser sig själva.
För mig var det en sådan lättnad att få skriva detta och veta att ingen, ingen, ingen fick säga emot mig. Det gjorde att känslan släppte taget om mig och den har aldrig kommit tillbaka. De andra höll space för mig så att jag fick frigöra mig från en känsla som bodde i mig. Vackert.
Har du hållit space för någon någon gång?
Har någon hållit space för dig någon gång?
“To a better place”
Jag önskar dig en vacker vecka!
Annette
