Är det viktigt att förlåta? Kan man förlåta allt?

Min reflektion är först och främst att ur ett högre perspektiv finns inget att förlåta. Alla gör så gott de kan utifrån där de är just nu. Vi kan inte göra annat, det är omöjligt.
Om jag till exempel varje dag normalt går en mil men så en dag ramlar jag och stukar foten. Då blir det helt plötsligt väldigt mycket svårare för mig att nästa dag gå en mil. Jag kanske kan gå en kilometer utan att det gör för ont men inte en mil. En normal dag när jag gör mitt allra bästa går jag en mil men denna dag när jag gör mitt allra bästa går jag en kilometer. Det är fortfarande mitt allra bästa. Jag kan aldrig göra mer än mitt allra bästa och mitt allra bästa beror på vad jag har med mig i min ryggsäck och på min nuvarande status.Jag träffade en man som berättade för mig att han tidigare i sitt liv hade haft väldigt svårt att uttrycka sina känslor. Han hade aldrig fått lära sig hur man gör. Han berättade hur han ofta hamnade i konflikt med människor och att de ofta uttryckte att han var en dålig person. Hans relationer höll aldrig länge och slutade ofta i bråk. Han tyckte att det kändes jobbigt att få höra att han var en dålig person men visste inte vad han skulle göra för att bli en bra person. Han gjorde ju precis som han hade blivit lärd.
Men så en dag träffade han en kvinna som han tyckte väldigt mycket om. Hon var mjuk och varm och han kände sig så trygg med henne. De inledde en relation och hade det väldigt fint. Ända tills hon började ställa frågor som för honom kändes obehagliga. Hon började fråga hur han kände i olika situationer. Han kände hur han slöt sig mer och mer inom sig. Han visste inte hur han skulle svara henne, ingen hade ställt sådana frågor till honom innan. Han började snäsa av henne när hon enligt honom blev för närgången och han såg varje gång hur ledsen hon blev men visste inte vad han skulle göra för att hon inte skulle bli ledsen.
En dag kom hon hem från sitt jobb och sade hon till honom att de behövde prata. Han kände hur det knöt sig i magen och visste inom sig att detta samtal inte var ett samtal han borde se fram emot, han trodde att nu skulle hon lämna honom, det hade alla andra gjort. Men denna kvinna var annorlunda. Hon hade förstått att han inte ville såra henne genom sina ord. Hon hade förstått att han helt enkelt inte visste hur man gjorde.
Hon hade läkt sina egna sår och kunde därför ställa sig utanför situationen och titta på den lite mer objektivt.
Han berättade för mig hur allt motstånd släppte inom honom när han förstod att hon älskade honom trots att han sagt så dumma saker, att hon förstod att han gjort sitt allra bästa. Han började gråta. Han grät floder och alla hans instängda känslor rann ur honom. Efteråt kände han sig som en urvriden trasa men samtidigt kände han hur han hade fått ett lugn i bröstet som inte varit där innan. Han förstod att det inte var farligt att visa sig sårbar och att den som älskar honom älskar honom även om han inte är perfekt.
Han berättade att det efter den dagen blev lättare för honom att uttrycka sina känslor. Det var inte alltid lätt och han fick öva. Ibland föll han tillbaka i det gamla mönstret men då steg han upp igen, bad om ursäkt och fortsatte framåt. Deras relation håller än och de är mycket lyckliga tillsammans.

En person som aldrig har fått lära sig att uttrycka sina känslor kommer med största sannolikhet att ha svårt att prata om känslor i sina relationer. När man har svårt att uttrycka sina känslor är det lätt hänt att man agerar på sätt som kan såra andra eller sig själv. Förhoppningsvis så kommer det då människor och situationer in i ens liv, som det gjorde i denna mannens liv, människor som lär en hur man gör för att uttrycka sina känslor. Det ger oss i så fall en möjlighet till att i nästa situation göra ett annat val, vi har då möjligheten att välja att uttrycka vad vi faktiskt känner även om det är svårt att få fram orden som vi aldrig innan använt. Vårt allra bästa har blivit lite bättre än vårt tidigare allra bästa.
Men det kan också vara så att vi inte är redo för att ta in den informationen ännu och då kommer vi mer eller mindre omedvetet välja att fortsätta välja samma beteende som innan. Vi gör fortfarande vårt bästa utifrån där vi står just nu.

Man brukar säga att det är den med den största medvetenheten som får bära det största ansvaret. I fallet med mannen jag träffade så var det kvinnan som i den situationen hade den större medvetenheten och hon valde att finnas där med honom och ge honom utrymme att finna sitt sanna jag. Det var det som var rätt för henne att göra. Att bära det största ansvaret kan även betyda att man väljer att lämna relationen om det är det som känns rätt. Att bära sitt ansvar betyder att man alltid gör de val som man i stunden vet resonerar med ens egen sanning.

Det vi gör när vi förlåter en annan person är att vi öppnar upp för oss själva att kunna välja en annan väg. Om vi vägrar att förlåta kommer vi sannolikt att kapsla in dessa känslor i våra celler. Känslor trivs inte inkapslade så de kommer att på olika sätt visa oss att de vill bli befriade. De kan till exempel visa att de vill komma ut genom att ge oss olika symptom som depression, allergi, trötthet etc., eller så hjälper de oss att attrahera in en person som gör samma sak mot oss som den tidigare personen gjorde. När vi hamnar i den situationen får vi en möjlighet att välja annorlunda än förra gången och om vi gör det kommer vi närmare förlåtelse. Vi kanske inte aktivt förlåter den person som gjort oss illa men vi kommer så småningom att upptäcka att vi faktiskt har förlåtit och gått vidare. Vi kommer då att upptäcka att vi även har förlåtit oss själva, för att vi har utsatt oss själva för något som gjort ont.

Som jag ser det händer allt i våra liv av en anledning. Vi har valt innan vi föddes vad vi ska gå igenom och även vilka vi ska träffa som ska agera som våra lärare. Oftast är de som gör oss mest illa våra största lärare.

Det är inte alltid vi kan se att alla faktiskt gör det bästa de kan utifrån vart de står nu. Kan man verkligen förlåta en våldtäktsman? En pedofil? Någon som utför ett terrordåd? Eller helt enkelt någon som står en nära som gjort en väldigt illa?

Jag tänker att man kan det och att det är till vår fördel att göra det. Att lägga fokus på att läka våra egna sår och sedan gå vidare och göra nya val. Inget rätt, inget fel, inget dömande, bara nya val. Vi lägger energin på det vi vill ha i livet och släpper det vi inte vill ha.
Vi lever många liv parallellt, vilket vi oftast kallar tidigare liv för att det ska vara lättare att greppa, och i vissa av dem är det vi som är “onda”, alla har varit/är allt som går att vara så genom att döma en annan person dömer vi även oss själva. Genom att förlåta en annan person förlåter vi även oss själva.

Så ja, i min värld går allt att förlåtas även fast det egentligen inte finns något att förlåta.

Målningen på bilden heter Pachamama och är en kanaliserad målning som visar några av mina parallella liv. Den kom tillsammans med två andra tavlor i en serie som öppnade för en ny fas i mitt liv. Jag berättar mer om den i ett annat inlägg 🙂

Allt gott
Annette