Jag frågade mitt högre jag om vad jag ska skriva om idag och detta är det hon visar mig.
När man kommit så långt i sin själsprocess att det är dags att integrera den manliga och den kvinnliga delen av sig själv har man redan gått igenom många olika transformationsprocesser genom många liv. Ofta både på jorden och i andra dimensioner. Vi går igenom liv både som kvinnor och som män för att vi som själar ska få möjlighet att utvecklas inom båda genrerna. Vi har alla både manligt och kvinnligt inom oss och i olika liv är de olika starka. När vi kommit till ett liv där de båda ska integreras får vi ofta möta många situationer där de båda energierna möts, stöts och slipas mot varandra innan de kan öppna sig för att bli ett. Syftet är alltid i slutänden att bli ett. Att vi alla ska bli ett.
När vi föds in i detta livet gör vi det med en färdig plan. Vi kan kalla det vårt livsmanus. I manuset står exakt vad som ska hända och hur våra liv ska utvecklas. Det är redan färdigt och är inget vi behöver fundera över. Se det som en teaterpjäs där vi är regissörerna. I denna pjäs finns det såklart fler aktörer än regissören, andra delar av oss själva som har egna upplevelser med sig in i detta livet. Ibland händer det att någon av dessa aktörer försöker improvisera och gå utanför manus. Då måste vi som regissörer stiga in och se till att alla följer manus. Ibland uppstår det ett drama ifall den improviserande aktören väldigt gärna vill fortsätta improvisera utifrån eget huvud. Det är i dessa fall vi känner att vi är splittrade och inte riktigt vet vart vi ska gå i våra liv, det som händer stämmer inte med manus.
Vi som regissörer behöver vara raka och tydliga och visa vägen för alla våra medspelare. Om vi är modiga och vågar följa alla våra medspelare igenom deras processer, då blir varje process en vacker upplevelse även om den är smärtsam.
Ett exempel skulle kunna vara att vi spelar en pjäs där en vi blir förälskade och väljer att gifta oss och skaffa familj. En av våra aktörer har i ett tidigare liv blivit lämnad av sin stora kärlek och har följt med in i detta livet för att få möjlighet att läka det såret. När vi kommer till scenen i pjäsen där mannen och kvinnan ska gifta sig blir denna delpersonligheten påmind om vad som hände i hens tidigare liv och blir därför rädd och ledsen. Hen börjar sätta sig på tvären och vägrar läsa sina repliker. Hen börjar agera som om mannen och kvinnan inte ska gifta sig, utan gå åt varsitt håll.
För att detta inte ska förstöra manus behöver regissören stiga in och samtala med denna aktör. Fråga vad det egentligen är som händer och vad hen behöver. Ibland svarar hen direkt och ibland behöver regissören lirka lite men eftersom vi är väldigt medvetna regissörer så förutsätter jag att alla regissörer nu tar hens hand och följer hen igenom hens läkningsprocess. När hen förstår att hens reaktion handlar om något hen gått igenom tidigare och att det inte handlar om det som händer nu, då kan hen välja om hen vill fortsätta spela pjäsen utifrån manus eller om hen vill lämna nu för att istället spela en annan pjäs någon annan stans.
När alla delar av oss fått hjälp att läka liksom denna aktör, då är det fritt fram för den inre mannen och kvinnan att förenas till ett. Hade vi inte tagit oss tid att läka den sårade delen av oss hade föreningen aldrig kunnat ske. När de väl är förenade är processen klar på den nivån. Sen börjar den om på nästa nivå 🙂
Detta är en väldigt ytlig förklaring av vad som sker men jag hoppas den har givit någon typ av förståelse.
Jag önskar dig en riktigt fin vecka
Med värme
Annette
