Det här med självbild är intressant. Vad har du för självbild? Hur ser du på dig själv? Tror du att andra ser på dig på samma sätt som du ser på dig själv?
Jag blev påmind häromdagen om en händelse som skedde för flera år sedan. Jag jobbade på en supportavdelning och hjälpte människor över telefon när de hade problem med sitt bredband eller med sin TV. Internetproblemen hade jag inga större problem med men med TV var det värre. Jag hade själv ingen TV och hade svårt att förstå vad det var jag guidade kunderna till att göra. Vi hade ett system vi följde så de lätta problemen gick ju bra, men när det blev lite krångligare hade jag inga egna referenser att gå tillbaka till så jag fick ofta ringa till vår 2line. 2line är en avdelning som finns till för att hjälpa de som tar emot samtal från kunderna när de själva inte har svaren.
Den här dagen var det ett TVproblem jag inte kunde lösa och jag ringde 2line. Jag berättade om problemet och skrattade lite och sa att jag inte var så bra på TV-support.
Han blev tyst och så sa han – Men så kan du väl inte säga, vad är det för dålig självbild du har?
Jag blev helt ställd och sa inget mer men tänkte mycket på det efteråt. Han tolkade det som att jag hade en dålig självbild när jag tyckte att jag var dålig på en specifik uppgift. Jag för min del såg det inte alls så. Jag såg det bara som att jag var dålig på TV-support. Jag identifierade mig inte alls med det, jag var ju bra på mycket annat.
Den här händelsen fick mig att förstå hur olika vi faktiskt tänker och ser på saker. Jag ansåg mig ha en rätt bra självbild, där jag hade bra koll på mina starka och svaga sidor och inte hade något problem med att inte vara jättebäst på allt. Han såg det inte så. Han uppfattade det som att jag hade en dålig självbild. Inte konstigt att vi så ofta har problem att förstå varandra.
Jag skrev en text/dikt för många år sedan. Den stämmer i stort sett fortfarande och jag tror inte att jag är ensam om att ha många olika och ofta motsägelsefulla sidor.
De säger. Jag säger.
De säger jag är modig.
De säger jag är klok.
De säger att jag är fantastisk.
De säger att jag är intelligent.
De säger att jag är vacker.
De säger jag är kraftfull.
De säger jag är varm.
De säger jag är ljus.
De säger jag är stark.
Jag säger jag är rädd och modig.
Jag säger jag är klok och korkad.
Jag säger att jag är fantastisk och värdelös.
Jag säger jag är intelligent och dum.
Jag säger jag är vacker och ful.
Jag säger att jag är kraftfull och kraftlös.
Jag säger att jag är varm och kall.
Jag säger att jag är ljus och mörk.
Jag säger att jag är stark och svag.
Och inget av det.
I mitt högre medvetande och i det exakta nuet.
Där är allt bra och lugnt.
Där är allt lätt.
Där kommer det till mig som ska.
Med lätthet.
Där är frihet.
Där vet jag.
När jag går därifrån gör det ont.
Rädslan för att gå själv in i det okända.
När människor gör sig mindre än vad de egentligen är.
När de väljer de väl upptrampade stigarna.
Att inte få plats på stigen.
När jag själv gör mig mindre än vad jag är.
Tvivlen som kommer när huvudet gör sig påmint med sina krav på logiska förklaringar, trygghet, hängslen och livremmar.
Smärtan när det inte var som man trodde.
Sorgen över att inte räcka till.
Smärtan av att inte duga, av att bli lämnad för något lättare.
Lyckan av att veta att allt är och att jag kan välja ljuset om jag bara vågar.
Känslan av renhet och kärlek som bor inuti.
Friheten i att veta att inget av det betyder något.
Kraften i att kunna välja bort och välja till.
Styrkan i att veta att jag vågar.
Lättheten i att släppa taget.
Av Annette Hagman
Med denna lilla återblick vill jag önska dig en fin vecka!
Med värme
Annette
