Kommer du ihåg att jag berättade om min trumresa i det förra inlägget?
Jag vill fortsätta på samma tema men från ett annat håll.
Som jag skrev i det inlägget så har jag länge längtat efter en egen trumma, en som resonerar med min själs vibration. Jag har vetat att det inte är tid för att bygga den slutgiltiga trumman men velat ha en som ändå känns som ett med mig. Jag har googlat och sökt mig fram men inte hittat någon som känts rätt. Jag har en väninna som både bygger trummor, håller kurser i trumbygge, säljer fabriksbyggda trummor och målade trummor. Det borde ju ha varit självklart för mig att köpa en trumma av henne. Men det har det inte varit.
Nu är det självklart. Hon är den bästa jag känner till vad gäller trummor och dess olika användningsområden och självklart ska jag köpa min trumma från henne.
Men varför har jag inte gjort det innan? Ja, det finns nog flera anledningar till det.
Framför allt har det nog inte varit rätt tid, och det med rätt tid är något jag vill prata om idag.
Ögonen blixtrar
Man kan se det från många olika perspektiv och jag gör som jag brukar, tar ett exempel ur mitt egna liv. Ett enkelt exempel som går att applicera på allt, från det lilla till det stora.
Jag fullkomligt avskyr allt som har med städning att göra. På riktigt. Ofta när jag städar är det bäst för den som håller livet kärt att hålla sig borta… jag ser bilden framför mig, det ryker och bolmar ur mina näsborrar och ögonen skjuter blixtar. Men för några år sedan blev jag uppmärksammad på hur det ibland gick plättlätt att städa, helt plötsligt var det bara färdigt. Hur kunde det vara så när det annars tar en eeeevigheeet innan det är klart? Så klart frågade jag universum varför det var så 🙂
Mina guider förklarade för mig hur allt hänger ihop
När allt är i synk, ja då går det lätt. De gånger det går lätt för mig att städa är jag i synk med tiden. Det är helt enkelt rätt tid för mig att städa. (Här behöver vi nog foga in det faktum att tiden inte existerar i linjär form utanför vårt jordiska system)
– Men, frågade jag, om det ska vara rätt tid när jag städar, då kommer det ju att bli väldans stökigt och dammigt här hemma, (det händer inte så ofta liksom att jag är i rätt tid för att städa……) ska det vara så?
– Mår du dåligt av att det är stökigt?
– Nej det gör jag ju inte, men det vet ju alla att man måste hålla rent och snyggt omkring sig….
– Måste man? De tittade på mig med glimten i ögat…. -Eller är det något du lärt dig av någon annan som tycker att det är viktigt?
– Hmm, ja så klart har jag ju lärt mig att det ska vara så…..
Jag gjorde fel
När jag gick tillbaka och tittade på hur det sett ut upptäckte jag flera saker.
Jag såg tex hur en person i min omgivning, en person som var i stor obalans, hela tiden påpekade för mig hur fel jag gjorde. Det kunde vara att en bok låg framme eller att jag lagade mat på fel gradantal på plattan. Det spelade ingen roll hur jag gjorde så var det fel i denna persons ögon.
Sen såg jag min mamma. När jag var liten och i tonåren var jag väldigt noga med att det var ordning i mina lådor. Det kunde ligga grejer över hela mitt rum men i lådorna var det perfekt ordning. Min mamma tyckte som de allra flesta mammor gör, att det skulle vara bra om det såg fint ut i mitt rum. Eftersom jag själv redan då hatade att städa blev det ju sällan som hon önskade vilket gjorde att hon ofta gjorde det som så många mammor gör. Städade till mig. Problemet var bara att hon städade undan mina grejer från mitt rum och lade ner dem i mina lådor. I mina lådor där det var perfekt ordning. Nu var det fint i rummet men stökigt i mina lådor. Det resulterade i att jag blev arg och kastade ut grejerna i rummet igen.
Båda dessa fall gjorde att jag fick dåligt samvete för att jag gjorde fel. Men stolt och egensinnig som jag var vägrade jag att helt anpassa mig till deras önskemål. Jag gjorde ibland som de ville men med ett starkt inre motstånd eftersom det inte var min egen önskan. Detta motstånd har följt mig genom livet och inte bara vad gäller städning.
Kokong av skyddande energi
Detta var exempel på sådant jag upptäckte när jag gick in för att förstå hur tiden hängde ihop med min ovilja att städa. Min ovilja att städa fanns ju där redan som liten. Min känsla av att göra fel satte sig i mitt energifält som en krok och runt den kroken har det genom livet bildats som en kokong av skyddande energi. Jag visste ju inte då hur man gjorde för att ta bort energimässiga blockeringar. Mitt inkapslade dåliga samvete och att göra fel är alltså kopplat till om jag är i synk med tiden eller inte.
Min ovilja mot momentet städning finns alltid där, jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det är kul att städa trots att jag vet att det finns de som älskar det. Jag vet ju också att allt handlar om vilka föreställningar vi bär på. Om jag jobbade hårt på det kanske jag skulle kunna programmera om mig till att i alla fall gilla att städa, men jag tror att jag lägger min energi på annat istället, sådant jag gillar och som jag är eller kan bli riktigt bra på.
Men hur hänger det nu ihop det där med synk och det dåliga samvetet?
Min grundläggande avsky mot städning sitter där och den i dess renaste form är ändå ganska lätt att överbrygga. Man kan nonchalera den och istället bara göra det som ska göras.
Kokongen som omsluter det dåliga samvetet är knivigare att hantera. Den behöver vi nysta upp och frigöra oss ifrån för att slippa dess påverkan. När vi nystat upp kokongen blir det dåliga samvetet blottat och vi kan tvätta rent såret, sätta på ett plåster och låta det läka. När plåstret sitter på går det lättare att städa för då finns inget som hindrar mer än själva oviljan och lite skav från plåstret.
Så, när plåstret sitter på är jag i ganska bra synk, då är det en bra tid att städa. Så länge kokongen är kvar är jag inte i synk, jag kan så klart fortfarande städa men det tar mycket energi eftersom jag varje gång måste ta mig igenom kokongens olika lager.
När såret från mitt dåliga samvete helt och hållet läkt och ärret har bleknat, ja då är det tid när som helst för att städa. Problemet är att den ursprungliga kroken av ovilja mot att städa fortfarande sitter kvar och irriterar, vilket gör att det byggs nya kokonger. Oviljan kommer ju någonstans ifrån från första början. Vi får se om det är tid för mig i detta liv att lyfta bort min ovilja mot städning eller om jag får fortsätta städa bort kokonger. Numer har jag accepterat att jag inte har ett jättestort behov av att det ska vara kliniskt rent och perfekt ordning vilket gör att jag kan vila i det som är. När jag väl bestämmer mig för att städa är det lättare nu eftersom jag vet hur jag gör för att nysta upp kokongen.
Jag önskar dig en riktigt fin vecka!
Med värme
Annette
