Brev till en tvillingsjäl

Jag satt vaken en natt och helt plötsligt kände jag att jag var tvungen att sätta mig vid datorn och skriva. Det var ett tryck som inte gick att hålla tillbaka. Jag satt på en kudde på golvet och skrev och skrev, texten rann ur mig som vattnet i en porlande bäck. Texten skrev sig själv och jag har inte redigerat den.

Det finns flera aspekter av vår tvillingsjäl. Vissa är inkarnerade på jorden samtidigt som oss och andra befinner sig i andra dimensioner. Jag har haft möten med flera av min tvillingsjäls jordiska aspekter och även en upplevelse med den hela. Detta är en text om ett möte med en av de jordiska aspekterna. Ett av de möten som påverkat mig allra mest.

Målningen på bilden är en av mina första akrylmålningar och är den målning som kom för att berätta vad som var på väg.

 

Text till min tvillingsjäl

Jag hade en dröm. En dröm som tryckte på och inte släppte taget. Det var en våg av grön och blå färg som kom emot mig. Den var tvungen att bli målad. Jag målade den direkt på morgonen och den visade att där skulle även vara en magiker som skulle stå på en klippavsats. Jag målade magikern och han berättade för mig att vågen var den nya energin som han visste skulle komma. Han stod och tittade på den. Han hade mycket visdom men detta var nytt. Han tittade länge och vände sig sedan om och gick tillbaka från klippavsatsen. Han gick tillbaka till sin stuga där han alltid bott och där han ville stanna. Han var inte intresserad av den nya energin som kom.

Jag sitter nu här i dunklet och tänker tillbaka på det som varit. Det känns märkligt. Märkligt att nu är nu och då var då och att det som var då är över. Att det som sitter kvar är bara tankar utan egentlig substans. Det finns inte längre. Det känns märkligt att något som kändes så verkligt kunde vara bara en lek, ett spel, något som inte ledde till något bestående. Vi var så nära. Du kände mig som ingen annan gjort och du sa att jag kände dig som ingen annan gjort. Du sa att det du berättade för mig hade du aldrig berättat för någon annan. Ingen hade sett dig som jag gjorde. Vi betydde så mycket för varandra. Då.
Så konstigt allt blev sedan när vi möttes. Inget var som vi trott. Du var annorlunda. Jag var annorlunda. Vi nådde inte fram till varandra som vi gjort när vi skrev. Orden fastnade i halsen och känslorna var inte desamma. Närheten fanns där. Gemenskapen fanns där men ingen av oss klarade av att öppna upp och stanna i den. Det var för nära. Det var lättare att vara öppen och nära i skrift med en skärm mellan oss.
Men vi försökte och om vi hade försökt lite till, vågat offra bara lite till kanske det hade kunnat bli något fint. Men vi var nog inte menade för varandra. Eller så var vi det. Vem vet?

Att träffa sin tvillingsjäl låter väldigt romantiskt och det kan det säkert vara. Men oftare än romantiskt så gör det nog väldigt ont. För mig var det magiskt, kraftfullt, intensivt, smärtsamt, förvirrande, klargörande, sårande, helande och så mycket mer. Det tog över hela mitt liv. Du förstod nog inte samma saker som jag. Vi är två sidor av ett mynt. Så olika och i kärnan exakt de samma. Vi förstod varandra så bra när vi båda ville och inte alls när bara en eller ingen av oss ville.
Vi var båda starka personligheter som för en stund kunde få vara små i en slags trygghet i vår samstämmighet. Som för en stund kunde få vara exakt så stora som vi var i visshet om att den andre kunde hantera det. Vi inspirerade varandra. Vi stärkte varandra. Vi fyllde varandra med kraft. Vi dränerade varandra. Vi förstod varandra. Vi missförstod varandra. Vi läkte varandra. Vi trasade sönder varandra.

Du plockade fram sidor hos mig jag aldrig innan vågat leva ut. Du fick mig att släppa taget om mina spärrar. Du fick mig att våga fullt ut. Du fick mig att känna mig trygg. Du fick mig att förstå min kraft. Du fick mig att förstå min intelligens. Du fick mig att slappna av. Du var så naturlig och självklar. Du gjorde mig sårbar. Jag valde att göra mig sårbar. Jag litade på dig. Du var ju som jag. Vi förstod varandra.

Jag hjälpte dig att hitta in i dig själv, att förstå varför du reagerar och agerar som du gör. Jag hjälpte dig att se delar av din skönhet. Du klarade inte av att se hela, det var för starkt. Du trodde mig inte. De ord du skrev från ditt hjärta är de vackraste jag någonsin läst. Det du berättar om vad du ser hos människor är vackert. Din smärta är stor, för stor för att jag skulle kunna komma igenom den med mina ord. Du valde att fortsätta ditt liv som det varit innan med vissa förändringar. Jag blev kvar, ensam, utan den som äntligen förstått mig. Ensam att försöka sopa upp resterna efter allt som spruckit i mig när våra speglar sprack. Det gjorde ont och jag var arg på dig. Jag var ledsen och besviken eftersom du inte var den jag trodde du var. Eftersom du inte gjorde det jag hade hoppats på att du skulle göra. Jag hade hoppats på att vi skulle göra vår resa klar. Att vi båda skulle våga följa med i vad det än var som ville hända.
Du ville inte det. Du hade dina moraliska aspekter att ta hänsyn till. Vi bodde för långt ifrån varandra och du ville inte ha ett förhållande. Jag ville men visste inte om det var med dig. Vi var så dubbla, så rätt och så fel. Alla känslor fanns där och inga känslor fanns där. Jag älskade dig villkorslöst. Jag var aldrig kär, det var något helt annat mellan oss. Något mycket större. Jag ville att vi skulle spendera tid ihop för att se vart vi hamnade. Du kunde inte det eftersom du tyckte det var fel att inte ge några löften. Jag ville aldrig ha några löften, bara ärlighet. Jag ville vara i nuet fullt ut. Du ville det med men hade åtaganden som stod i vägen.

Vi försökte båda vara ärliga mot varandra men det är inte lätt att vara ärlig mot någon annan när man inte är det mot sig själv. Vi var på olika vägar redan från början men båda ville så mycket. Vi var ju så lika och förstod varandra så bra. Vi var så olika och förstod varandra inte alls.

Vår resa var intensiv från första början. Något hände den där första natten när vi skrev, och skrev, och skrev… Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som om stora sjok slets loss ur mig. Det gjorde inte ont, kändes bara märkligt. Jag kunde inte ignorera det. Jag kunde inte låta dig gå och bli en någon vem som helst i mitt liv. Jag kände redan då att du är jag och jag är du. Men du var gift och fullkomligt trogen. Jag vill inte ha en relation med någon som är upptagen på annat håll. Ändå fanns alla känslor där, känslor jag inte förstod. Det var mer än vänskap men inte förälskelse. Jag kunde inte heller hålla dem för mig själv. Jag hade som en inre urkraft som drev mig att uttrycka till dig allt jag kände och allt jag upplevde. När jag inte uttryckte stängdes hela mitt system ner. Allt blev svart. Så jag skrev, och jag skrev, och jag skrev. Du förstod inte allt men tyckte det var spännande och ville gärna jag skulle berätta mer.
Och jag berättade, och berättade och berättade. Jag berättade om hjärtat. Jag berättade om healing. Jag berättade om tvillingsjälar. Jag berättade att du och jag är tvillingsjälar. Jag berättade om andra världar. För varje gång jag skulle berätta något hade jag hjärtat i halsgropen för jag tänkte att nu kommer han att säga upp bekantskapen. Du gjorde aldrig det. Du bara förstod allt jag skrev och så småningom visade det sig att du själv hade liknande upplevelser men använde helt andra uttryck.
Jag visste redan innan vi pratade på riktigt att detta var något speciellt. Jag kände en stark helt oförklarlig skräck för att du skulle försvinna ut ur mitt liv. Då hade vi inte sagt många ord till varandra. Det var min kropp som kom ihåg dig. Min kropp kom ihåg det jag själv hade glömt. Den kom ihåg hur vi hört ihop. Den kom ihåg hur vi separerats. Den visste.

Jag tyckte du var omständlig och svår att förstå. Du krånglade till det. Jag förstod dock att du var väldigt smart så jag ville gärna prata mer. Och rädslan fanns med i bakgrunden. Jag trånade efter intellektuell stimulans. Och det fick jag. Vilka samtal vi förde. Och vilka världsproblem vi löste. Som vi utvecklades tillsammans. Vi blandades med varandra och jag började förstå dina ord. Du var inte längre krånglig. Så länge det var tryggt, så länge vi hade andra att förhålla oss till samtidigt som vi kom varandra närmare och närmare. När de andra försvann tappade vi vår plattform och vi hittade aldrig någon egen hållbar. Då blev det för nära.

Du skapade en ny plattform utifrån din gamla och jag hade kastat hela min gamla så jag fick försöka bygga upp en helt ny.

Jag förstår nu att där vi möttes var ett utrymme dit ingen annan hade tillträde. Ett utrymme som var till för läkning och öppenhet. En oas i en annars så svårhanterlig värld. En värld av missförstånd. Den öppenheten vi hade där kunde inte finnas på någon annan plats. När vi sågs öga mot öga fick vi därför bygga upp en helt ny relation. Det var en märklig känsla. Vi kände varandras inre men inte egentligen varandras personligheter. Du var väldigt annorlunda och jag var mycket mer osäker. Vi hade några mysiga stunder och var i vissa ögonblick nära på riktigt igen. Men aldrig som över nätet. Jag förstod aldrig att vi var på olika platser. Jag trodde vi hörde ihop i verkliga livet liksom vi hörde ihop över internet. Under hela vår resa fortsatte vi prata över internet, mer än öga mot öga. Öga mot öga pratade vi sällan om de saker som var viktiga. Då satt alla spärrar i vägen. Trots att vi båda visste exakt vem den andre var fick vi sällan fram det vi egentligen ville säga.

Jag kan tänka nu ibland att allt hade varit så mycket enklare om vi aldrig hade träffats på riktigt, om vi hade fortsatt att bara skriva. Men jag vet att det var oundvikligt att vi skulle träffas. Vi var tvungna att ta reda på vart vi hade varandra. När vi träffades var du nyskild. Jag var blyg och osäker eftersom vi varit varandra så nära. Det hade varit tryggt när du var gift. Nu var förutsättningarna helt annorlunda. Jag tror det skrämde både dig och mig. Förvirringen var total men jag visste att jag var tvungen att driva detta så långt det gick. Vi hade aldrig kunnat låta det bero. Det var för starkt. Att möta sin tvillingsjäl och inte själv vara hel är en stark, intensiv, magisk, smärtsam resa jag inte önskar någon men utan den hade inte jag varit den jag är nu och du hade inte varit den du är nu. Var det värt det? Antagligen.

Sista gången vi sågs följde jag dig till tåget och jag visste att det var över. När jag gick därifrån small det till i mitt bröst, som om en tung tung port slog igen. Det blev svart. Smärtan var fysisk. Jag kom hem och sov i över ett dygn. Jag drömde. Känslan från drömmen satt kvar när jag vaknade. Den satt kvar dagen efter och dagen efter. Den satt kvar ända till den dagen vi bröt vår kontakt fullkomligt. Då försvann den. Nästan.
Jag drömde att du och jag bodde tillsammans, vi var ett par. Jag var helt förgrämd, trasig, svartsjuk och kunde inte ens gå rakt. Du såg ut precis som du gjorde i verkliga livet. Du tittade konstigt på mig i drömmen, som att du inte förstod vad jag var.
Där fanns en annan kvinna. En kvinna som var ljus, varm och kärleksfull. Hon hade ett barn. Hon hade flyttat in i vårt hus och var lite orolig över att jag skulle vara kvar. Du klappade henne på axeln och sa att hon inte behövde vara orolig. Du sa att du skulle ta hand om det där. Det där var jag. Den förnedringen jag kände då var den som satt kvar ända till slutet. Det var en del av min process att bli hel och lita på mig själv, älska mig själv. Jag behövde läka min förkolnade, sårade kvinna. Jag berättade för dig om drömmen och du sa att jag när jag skriver är den ljusa kvinnan. Stark, vacker, ljus och självklar. Drömmen var så stark att jag förstod att den var viktig men känslan försvann inte. Det visade sig senare att det jag drömt var en sanndröm. Du träffade en annan kvinna som inte ville att jag skulle vara kvar. Men du bröt inte med mig, vi var ju inte ett par. Vi var bara mer än vänner med ovanliga band. Jag bröt med dig eftersom jag inte klarade av att vara dig så nära, känna dina känslor och ändå inte kunna prata med dig. Drömmen var sann till vissa delar och hade många olika tolkningar. Som livet. Inget är svart eller vitt eller hur? Och inget är som man tror att det är.

Jag förstod under din och min resa att du var magikern från tavlan. Jag hoppades att du skulle komma ut ur stugan igen för att följa med mig på min resa. Det gjorde du inte. Du valde det livet du kände till.

Du gjorde ditt jobb genom att öppna mitt hjärta och hjälpa mig att sätta ord på mina tankar. Nu är mitt arbete att behålla det öppet och själv sätta ord på mina tankar.

annette

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *